om att hitta till bloggen – topplistan del 2.

tidigare skrev jag om de fraser som gör att folk hittar till bloggen. det fenomenet fortsätter att vara fascinerande. veckans topplista ser ut som följer:

gruvarbetare (1) – behåller sin toppposition. tydligen är detta fortfarande ett hett ämne. kanske dock inte så mycket på just min blogg vilket förmodligen gör de stackare som hittar hit via den sökningen besvikna. förlåt mig! det är inte jag som luras, det är google.

buss till ikea (4) – hänger kvar och klättrar till och med sen senast. uppenbarligen är det fortfarande många stockholmare som vill till ikea medelst buss. jag har tröttnat på ikea-bussen och väljer numera bil via bilpool. varning ni som ska ut på vägarna söder om stockholm idag! jag ska nämligen till just ikea idag. med bil. och jag har inga medtrafikanter utan bara mottrafikanter. say no more.

räkna ner (ny) – till jul, till nyår, till sommar eller kanske till döden. vad vet jag. jag räknar ner tills imorgon. då smäller det.

självplågeri (ny) – undrar vad den som sökte på detta och kom till min blogg egentligen sökte. för det kan väl inte ha handlat om finska massöser? förmodligen lyckades jag göra även denne besökare besviken. förlåt igen!

jultomtens önskelista (ny) – helt klart en säsongsbunden sökning. och kanske ett barn som googlat detta (för vuxna skriver väl inte till jultomten?). även här har jag säkert orsakat besvikelse. vojne vojne. men detta påminner mig om att jag måste fortsätta på min önskelista. hittills har jag ju bara två saker på den. alldeles för lite. inte värt att slösa ett frimärke på det liksom.

om att överleva.

att överleva mötesdagar – det går men shit vad det är nära att jag dör av leda.

att överleva bussfärder om morgonen med människor som luktar – jag är en fena på att bara andas genom munnen. lyllos mig!

att överleva träningspass – inget besvär för mig. just nu tränar jag typ inte. ja, om inte min morgonyoga räknas. den är underbar. ett mörkt vardagsrum, tända ljus och tystnad i staden. skön start på dagen.

om att överleva matlagning – inte heller något besvär när man äter risgrynsgröt ur en plastkorv. tadaa!!

nu ska jag gå o lägga mig så jag överlever morgondagen. en intensiv arbetsdag väntar samt sedan fredagschampagne med vänner. me like.

o snart är det söndag. hurra hurra.

om tandpetardilemman.

Mail till Magdalena Ribbing:

”Hej!
Vi ska arrangera en liten tillställning, och har stött på ett tillsynes olösligt problem: Gästerna ska medelst tandpetare förse sig av ostbitar från en gemensam buffé. Nu är det så att vi kanske inte har tandpetare så att det räcker till att ha en tandpetare per ostbit. Vi ser då en risk att det kan hända att man så att säga ”stoppar stickan i någon annans ost” – Vad ska vi göra?”

Svar från Magdalena Ribbing:

”Bra fråga!
Det finns faktiskt en enkel och elegant lösning på detta besvärliga problem: Se till att alla tandpetare har små hullingar, så att inte ostbitarna riskerar att trilla av efter de blivit spetsade. Sätt sedan en liten flagga på varje tandpetare, som gästen förslagsvis kan dekorera med sitt eget namn, eller något annat kännetecken som gör att man inte av misstag kan råka ta någon annans tandpetare, ifall själva stickan skulle slinka ur greppet och leta sig ner bland de gemensamma ostbitarna. Detta brukar vara ett enkelt och mycket uppskattat sätt att lösa en annars potentiellt pinsam och ohygienisk situation.
Med vänlig hälsning, Magdalena Ribbing”

Jag tror att jag ska börja använda henne som orakel. Hon har ju svar på ALLT!

om självplågeri.

jag har nog en liten faiblesse för att plåga mig själv för nu har jag återigen en tid för finsk idrottsmassage hos en liten senig finsk tant med nävar av stål. efter senaste gången hade jag träningsvärk i två dagar. aj.

på bussen hem ikväll tänkte jag att den finska idrottsmassagen är ungefär som bdsm-sex. fast utan sexet dårå (så klart). sen finns det inget stoppord. gissar att enda likheten är att det görs frivilligt och det gör väldigt jävla ont.

strangely så ser jag framemot det.

om att säga adjö.

jag sitter på tåget och är på väg till västerås. jag ska gå på begravning. för mig är begravningar väldigt märkliga och främmande företeelser. det är inte så jag säger adjö.

kanske är det ett sätt att samlas i sorgen och saknaden efter någon som fanns här hos oss men inte gör det längre. det är något väldigt fint i att sakna tillsammans, att sörja tillsammans och egentligen skulle jag kunna göra det varsomhelst men för andra kanske det är viktigt med ritualen kring döden. att någon annan ”bestämt” hur det ska gå till. vad vet jag.

adjö, det säger jag när jag sitter på bussen och tittar ut genom fönstret och ser något som får mig att tänka på den som dött.

adjö säger jag i de inre konversationer jag har med mig själv om vad den som inte finns här längre skulle tycka och tänka om något som jag vill göra. (oftast håller de så klart med mig i det jag vill göra. konstigt va?)

adjö säger jag när jag ser fotboll på tv och kommer att tänka på den som tyckte om fotboll och alltid tittade på det på tv. eller hockey. eller bandy. eller hem till gården. eller dallas. ni fattar .

adjö säger jag när jag går förbi en dam på östermalm och hennes parfym får mig att minnas för det är samma doft som en som inte finns här längre bar.

samtidigt som jag säger adjö så finns de här människorna alltid hos mig. titt som tätt smyger de in sig i mina tankar och säger hej. där jag sitter och dricker te. när jag promenerar på stan. när jag försvinner bort i tankarna på ett tråkigt möte på jobbet.

och jag är glad att de dyker upp, att de finns hos mig. för alltid. så ett adjö är också ett hej. och det känns bra.