om att ha tröttnat på rolf lassgårds dregel.

jag såg precis färdig susanne biers ”efter bröllopet”. bra film, i det stora hela, men alltså det här med rolf lassgård och hans dregel. kan vi ta och prata om det?

den män han porträtterar har alltid samma sätt att visa de svåra känslorna: förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet. det gestaltas (alltid) via de numera berömda lassgårdska vapnen: obehärskad gråt, dregel som rinner i mungipan och handen genom håret typ hundra gånger som om han vill slita av sig det. det är ju bara så en riktigt karl känner de här känslorna. för rolf lassgård är ju definitivt en riktig karl.

känner ni igen det? eller är det bara jag?

och ja, visst, det kanske är så han regisseras vad vet jag. men det är tröttsamt. nästa gång önskar jag något annat. tack.

Annonser

En tanke på “om att ha tröttnat på rolf lassgårds dregel.

  1. ”efter bröllopet” är skitbra och jag tycker lassgård var fantastisk i den. men jovisst, jag kan hålla med om att hans uttryckssätt kan anta väldigt snarlika former just när det gäller förtvivlan/sorg etc.!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s