though it really hurts sometimes, it was always true.

fredagkvällens kvarrt-i-två-låt: saint lou lou – maybe you. jag ligger i soffan och kramar kudden och ska snart krypa ner. helgen ser lovande ut. om jag får ihop mig själv blir det chili och vin och raj raj m vänner imorgon. och sen fika och softa på söndag. inte alls dumt.

tills dess: maybe you and your sad blue eyes, pull me through, if you come tonight.

Annonser

om pruttiga feltänk.

hörni, det är fredag. i löööv fredagar. och den här fredagen har jag jobbat (slackat), varit hos optiker (har numera linser, weird!), ätit middag, ätit lördagsgodis, druckit veckans ranson av julmust och snart ska jag dricka en kopp kaffe med en vän som bor i samma trapp.

sen gjorde jag en pinsam grej. på vägen till optiken promenerade jag bergsgatan fram med hörlurar i och musik på. och så medan jag traskar känner jag mig lite pruttig (ja, jag GÖR faktiskt det. alltså, pruttar! du med.) och tänker att jaja, det hörs ju inte om jag pruttar nu för musiken låter ju.

låt oss bara säga att det var ju en smula fel tänkt.

om att andas ut.

exhale. inhale. andas in. andas ut.

jag har verit ledig idag. hela långa dagen. jag har gjort precis det som har fallit mig in. somnat på soffan. ätit glass. krupit ner i sängen och tittat på tv-serier. fikat med bästis. varit. varit. varit. andats.

vid ett tillfälle då jag gick här hemma och njöt av att bara vara tänkte jag att attans, imorgon är det redan söndag och sen börjar ekorrhjulet om igen. till jag insåg att det är lördag imorgon. det här med lediga fredagar är banne mig världsbäst.

nu ska jag fortsätta kvällen i samma anda som resten av dagen: med att glo på tv-serier. nu är det damages som rullar och hjälp vad jag gillar den* och faktumet att jag har fem (5!) säsonger att njuta av. underbart.

(* ok, jag är lite rädd för hur glenn close ser ut. hur många ansiktslyftningar har den kvinnan måst göra för att se ut som hon gör? scary.)

att vänta sig överraskningar.

den här veckan har varit en helvetesvecka. o vet ni varför: för att jag har varit tvungen att faktiskt göra nåt på jobbet! vad är det, liksom? så jag är helt slut. ska det var nödvändigt att blir trött av sitt arbete? jag bara undrar. jag trodde det räckte att åka dit, prata m folk, klicka runt lite på datorn, sitta på kontoret o se upptagen ut o så. men tydligen inte. jag förväntas alltså GÖRA NÅT. vem har lurat i min chef det? inte jag iaf.

tack o lov hade jag en fin tröst i att möta upp hjördis för gott vin o charkuterier på guapa. promenad dit. prat prat prat om ytterst viktiga saker. sen på plats: vin, mat o mer prat. o bara så där härligt roligt trevligt o bra som det är när en träffar en riktigt god vän.

väl hemma surf. lite mer vin. spana på stiliga norrmän på skavlan. undra över melissa horns existens. älska ryan adams. förhandla straffskalor pga foul play i wordfeud. o den förhandlingen ledde till överraskning. den här fredagen har potential att bli en väldigt bra fredag.

jag kanske ska avboka det där spinningpasset imorgon bitti.

ps: björn ranelid. undrar över hans existens också. eller nej, jag undrar om han spraytannar sig.

ps 2: kvällens soundtrack. accenten får mig på fall. jag är en sucker. o fnissar åt att titeln vore en perfekt tatuering. haha.

oops i did it again.

en gång är ingen gång, två gånger är en vana. att vakna halv fem är alltså numera en vana. sick sick sick.

o för övrig ligger jag kvar i sängen och surbloggar eftersom morgontidningen inte har kommit. hmpf.

o för övrigt så blir jag till mig lite när jag tänker på den där stjärnanistryffeln som jag och J åt igår. hallelujah! praise the chocolate lord, säger jag.

o för övrigt tänkte jag gå tidigt från jobbet idag o fira fredag. sweeeet.

peta in en pinne i brasan.

idag har jag äntligen fått hänga med bästa johanna och oskar igen. de är hemma från sin japan-resa. och oj, vad jag har saknat dem. mer än jag på nåt vis trodde. ikväll har vi suttit i en skön soffa på orangeriet, precis vid brasan, och pratat om japan. nu längtar jag efter att själv åka dit. nångång. snart kanske? eller sen. dit vill jag i alla fall.

på vägen hem, där jag gick längs norr mälarstrand, fick jag flashbacks från en promenad där för ungefär ett år sen. då var det iofs sig strålande solsken en klar, härlig höstmorgon och nu var det en mörk, kall men fortfarande så där vackert klar höstkväll. minnena styrs inte av tid på dygnet, snarare av platsen, och helt plötsligt kom minnet av den där morgonen. jag njöt av den promenaden då. ikväll var det inte riktigt lika skönt, men likväl så letade sig ett leende fram.

med lätta steg gick jag till bussen. glad över att få ha hängt med de bästa kompisarna. över det fina minnet. och florence förgyllde det hela ytterligare.