tålamod är verkligen inte min grej. men det blir nog bra.

förstår att ni undrar vad som hände med dude:n från fikadate:n? jo, han hörde av sig i måndags. sen hördes vi lite till och sen orkade jag inte vänta och fundera längre på när det vore dags att fråga om vi ska ses igen utan jag bara blurtade ur mig det. sen gick jag på yoga och stängde av telefonen.

sen när jag slog på den igen, med handsvettiga fingrar likt en tonåring, så hade han svarat att han väldans gärna ses igen. så det blir en dejt nr 2! ja, så småningom alltså och det är här tålamodet kommer in i bilden. han kunde inte ses förrän nästa helg. alltså inte helgen som kommer, utan nästa efter det. det är ju sjuuuuuuuukt långt bort. nästan så långt bort att jag inte ens har planerat nåt då. och då är det långt.

dessutom: hela den här grejen sammanfaller med förmodligen de två minst planerade veckorna i mitt liv på flera månader. jag har typ två grejer planerade. annars inget. det har inte hänt på jag-vet-inte-hur-länge. men nu så, nu när jag vill att tiden ska flyga fram så sniglar den sig fram.

och nu tänker jag som min mor: vad är det jag ska lära mig av det här?

ja, inte tusan vet jag men jag har i alla fall tid att planera miljarder med roliga saker vi kan göra. så heja. typ.

vad tror ni om:
– prova på dans på balettakademien
– boxpass på friskis
– discobowling med lördagsgodishöga småttingar på ballbreaker
– dricka vin, dricka vin, dricka mer vin
– laga mat hemma hos mig (går att kombinera med aktiviteten ovan)
– gå på operan/teater/bio & sedan äta på restaurang
– hångla

jag hoppas lite på det sista. och det första. det kunde vara väldans kul och ovanligt iaf.

första planen för det nya året.

jag brukar älska att planera och hade, förvånande nog, tills alldeles nyss noll planer för 2013. men så söndagssurfade jag lite och dök ner i min google reader och hittade ett inlägg om anna karenina. filmen alltså. och jag ba: handklapp, snurra runt min egen axel, kostymfilm och stora känslor och dessutom av working title. hurra! hur kan det INTE bli bra? den vill jag se – NU NU NU! och sen ba: surfa surfa surfa till sf.se och va? premiär i sverige 15 februrari 2013. aha, ok, ordna anletsdragen och se där: min första plan för 2013.

jag hoppas att hjördis kan tänka sig att se denna med mig. dels för att hon är en sån trevlig prick och dels för att vi faktiskt såg anna karenina på stadsteatern och det vore roligt att göra det här tillsammans också.

hjördis, biopremiär den 15 februari – hur låter det?

no you didn’t. yes, i did.

alltså: hur många hursmorspoäng får jag för det här? ja, alltså det att jag idag frös in resten av vinet (det som inte agerade julmust på tåget igår) i en sån där istärningspåse så att jag kan använda det i matlagningen. ett tips jag läst i allers, typ. nu snackar vi husmor, eller hur?

jag kan meddela att det där vinet kommer snart att befinna sig i en boeuf nära dig.

om att ha tröttnat på rolf lassgårds dregel.

jag såg precis färdig susanne biers ”efter bröllopet”. bra film, i det stora hela, men alltså det här med rolf lassgård och hans dregel. kan vi ta och prata om det?

den män han porträtterar har alltid samma sätt att visa de svåra känslorna: förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet. det gestaltas (alltid) via de numera berömda lassgårdska vapnen: obehärskad gråt, dregel som rinner i mungipan och handen genom håret typ hundra gånger som om han vill slita av sig det. det är ju bara så en riktigt karl känner de här känslorna. för rolf lassgård är ju definitivt en riktig karl.

känner ni igen det? eller är det bara jag?

och ja, visst, det kanske är så han regisseras vad vet jag. men det är tröttsamt. nästa gång önskar jag något annat. tack.