ska jag eller ska jag inte? svaret är nej, mr grey.

för ett tag sedan läste jag nanna johanssons inlägg om ”fifty shades of grey” och tänkte att jag inte klarar av att läsa de böckerna. det finns få saker som stör mig så mkt som dåligt språk så vid den här tidpunkten var jag skeptisk. och den där skepticismen har hållit i sig. jag har inte varit lockad.

men sen, igår kväll, chattade jag med några vänner som var helt lyriska och som, till min stora förvåning, helt ogenerat berättade om sina läsupplevelser. så då blev jag nyfiken och funderade på om jag kanske skulle lyssna på den, på storytel, så jag kollade upp vem som läser det och det är julia dufvenius som jag gillar. tankefröet växte sig större.

så idag, här på morgonen, har jag googlat, läst om nannas inlägg och också sett det här klippet om boken. och nu vet jag att jag INTE ska läsa boken. eller lyssna på den. för hallå! vem skriver så här, på allvar? ”min alldeles egna klubba med Christian Grey-smak” eller på engelska ”he’s my very own Christian Grey flavor Popsicle”. det här syftar då på hans penis. som också beskrivs så här: ”he’s soft and hard at once, like steel encased in velvet, and surprisingly tasty”.

kom igen.

näe, jag klarar det inte och jag känner hur min hjärna kokar redan (utan att ens ha hållit boken i min hand) vid tanken på att faktiskt läsa/höra om ”my inner goddess jumps up and down with cheer-leading pom-poms shouting yes at me”. hjälp, jag imploderar och medan jag ägnar mig åt det, kolla in det här och skratta brallorna av er. sen kan ni berätta om ni läst boken, tänker läsa den eller lite allmänt bara om vad ni tycker om detta.

Annonser

miss universum läser: lasermannen.

jag VET! den boken kom ut typ 2002. eller nåt sånt. och den har till och med hunnit bli tv-serie. för typ en massa år sen. jag vet allt det där. men ibland är det så att jag vaknar liksom i min egen takt och nu är jag i den takten att jag läser lasermannen av gellert tamas. och den är så SJUKT bra!

när jag hade läst ett par kapitel undrade jag över varför jag aldrig läste boken när den kom ut så jag satte mig och funderade. vad gjorde jag då, 2002? vad gjorde jag då när lasermannen härjade? 1991 och 1992?

det senare vet jag. jag gick mitt sista år på högstadiet och mitt första på gymnasiet och var förmodligen så där självklart narcissistisk som folk är i den åldern. högstadiet gick jag i byn. där fanns inte en enda invandrare. alltså, utomeuropeisk, finnar fanns det gott om. när jag gick gymnasiet, i stan, så fanns det invandrare men jag kände inga och jag hade inga i min klass. vi var så sjukt svenniga (jag är det fortfarande. en annan sak som jag då och då funderar över.) och jag var 15-16 år. då tänkte jag på saker som: pojkband, killar, hästar, varför jag aldrig fick större bröst, varför mitt hår växte så långsamt, om jag skulle penta mig eller slinga mig, hur jag skulle få tag i ngn som kunde langa vin/öl/whatever som innehöll alkohol, på hemläxor, på betyg. ja, sånt. jag var inget fantastiskt samhällsmedvetet barn så till vida att jag visste inte mer om lasermannen än det som stod i tidningarna.

2002, när boken kom ut, var jag upptagen med att var flickvän (fortfarande en smula självcentrerad, månne?), köpa lägenhet, bo ihop, förstå hur man gör när man är ihop med någon osv. så jag läste den inte då, heller.

men nu idag, 2012, när jag läser boken så minns jag de där stämningarna som beskrivs. de levde kvar även 1993 och 1994 när jag var politiskt aktiv. de där hetsiga, elektriska och adrenalinstinna stämningarna. då när det var vanligt förekommande att unga män (och ett fåtal unga kvinnor) traskade runt i stan med bomberjacka, rakad skalle, sverigeflaggor och skrek ”seig heil” utan att något speciellt hände och samtidigt som andra unga män (och återigen ett fåtal kvinnor) med vänstersympatier, sprang runt stan med järnrör och jagade de tidigare nämnda unga männen och kvinnorna för att slå ner dem. det här var i min hemstad alltså, då när jag var med i ung vänster. under samma tid showade bert karlsson och ian wachtmeister i medierna. medier som glatt frossade i de öppet rasistiska uttalanden som de där två fånarna och deras partifränder gjorde. det var ju drag under galoscherna.

när jag läser boken nu så får jag känslan av att hela landet blev taget på sängen. av det som lasermannen gjorde, att han sköt människor, mörkhåriga, mörkhyade, bara just därför. av att ett parti som ny demokrati valdes in i riksdagen trots uttalanden som ”vi vet att de flesta som sprider smittan kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. jag skulle vilja se Bengt Westerbergs få sin dotter smittad av en flykting. han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar” från en av partiledarna. av att unga män (återigen ett fåtal kvinnor) traskade runt i våra städer och skrek ”seig heil” och viftade med sverigeflaggor tillsammans med gamla stötar som överlevt andra världskriget. av att det uppstod rejäla sammandrabbningar mellan rasister och anti-rasister här och var i landet.

och idag, 2012, har sverigedemokraterna suttit i riksdagen i två år undrar jag om det fortfarande inte är en viss naivitet som präglar hur de här rasisterna bemöts. i stil med när bengt westerberg lämnade tv-studion valnatten 1991 och vägrade att sitta i samma tv-studio som ny demokrati? för visst var det väl så vid senaste valet att vissa partier vägrade debattera med sverigedemokraterna, stå bredvid dem i tv-studion etc.

jag undrar hur det kommer sig att politikerna, då som nu, anser sig ha rätten att avstå från att ta debatten? de är ju liksom folkvalda som representanter för partier i vars partiprogram det med 100% säkerhet står ngt om människors lika värde. ska de då inte vara redo att debattera detta när det krävs? underligt.

och kanske har det där släppt lite nu, för nu är ju sverigedemokraterna inne i riksdagen och det går väl inte att vägra debatter där. men tänk om någon tagit debatten tidigare. då kanske utfallet hade varit ett annat.

guuud vad jag snackar. och jag har SÅ tappat tråden. men det jag ville säga, i korthet, var följande: boken beskriver händelser som skedde för 20 år sedan men är galet aktuell ändå. så om du inte har läst den: LÄS DEN! om du inte vill betala för den: du kan få mitt ex.

se så: get going!

om att inte förtjäna det och new age-crap.

igår träffade jag lite kompisar för mat och öl. sen skulle vi dansa men så blev det inte. det blev mer öl. en massa prat. om rösträtt, om dödshjälp, om tjejsex (ja, det var två killar jag var ute med. så förutsägbara. sorry dudes!), om musik, om öl och en massa annat strunt. men trevligt var det. och kul när diskussionerna hettar till och alla inblandade inte tar det så vansinnigt personligt.

mindre kul var det i morse, under förmiddagen, under lunchen och under tidiga eftermiddagen. jag var ett vrak. en människospillra. så himla ovärt! jag hade inte gjort mig förtjänt av den baksmällan kan jag säga. och för mig var det helt obegripligt hur det kunde bli så illa av lite öl. en klok vän påpekade att det nog har att göra med den strikta kosthållningen jag har just nu, att kroppen inte kan hantera alkohol. kanske är det så.

hur som helst låg jag i soffan och tyckte vansinnigt synd om mig själv och roade mig med att klicka runt bland mina mobilfoton. och då hittade jag bilden nedan som jag hade tänkt att blogga om.

fotot togs på friskis och svettis där den här annonsen fanns på varje skåpdörr i omklädningsrummet. i alla fall på damernas. vad vet jag, kanske slapp männen uppmaningar om att hitta sitt hjärtas röst? jag har läst den flera gånger. först blev jag full i skratt. och sen faktiskt sur. vad är det för jävla new age-skit? trauman och blockeringar, hitta ditt sanna jag, bla bla bla. och ”diplomerad coach”; vad är det för jävla crap? sk. coacher kan ju för tusan vara livsfarliga för människor som har faktiskt trauman. speciellt som det inte finns ngn legitimation eller liknande vilket innebär att vilken klåpare som helst kan kalla sig coach. vad jag vill säga är detta: vilket förbannat skit!

det var allt.

om skamlös tjuvläsning.

jag älskar de där bokaffärerna i england och usa där man kan ta sig en kaffe och sitta ner i en skön fåtölj och bläddra i affärens böcker. som barnes & nobles i NY som jag spenderade flera timmar i då när jag var där för länge länge sen.

idag bestämde jag mig för att jag skulle göra samma sak här hemma. så jag gick till den enda bokaffär som jag känner till som också huserar ett kafé, akademibokhandeln på hötorget. jag letade fram en bok jag ville läsa (se bild), rekade att det fanns lediga platser, köpte kaffe, hämtade boken, satte mig och tjuvläste helt utan att skämmas i flera timmar.

det är något med stämningen i en bokaffär. den är så… ja, vad är den? nyfiken? är det en stämning? vänlig är den i alla fall. och varm och jag trivdes som bara den. det här kommer jag att göra om. en perfekt aktivitet för en lördag eftermiddag ju.

it’s alive and back från london.

ojojoj. jag har verkligen inte orkat. haft lust. eller haft något direkt sådär på hjärtat sen jag kom hem från london.

men den här fina, som jag köpte i en härlig bokaffär i notting hill (nej, ingen glasögonprydd fumlig engelsman och inga filmstjärnor i sikte), har jag däremot bläddrat en hel del i.

jag längtar redan tillbaka.

o på fredag kommer härliga jess hit. längt.