jag har fikadate:at idag. det gick bra. tror jag.

jag har varit på dejt idag. på en fikadate med en riktig person som jag hittat på internetz. en som kan prata, skratta, avbryta mig (såsom jag honom) när jag säger ngt och han bli ivrig att svara, som kan se mig i ögonen utan att behöva vika bort blicken, som verkar läsa saker, vara intresserad av sånt som händer i världen, som var lugn och liksom varm. jag var så nervös för att jag inte skulle känna igenom honom när vi skulle ses men jag visste på en gång när jag såg honom på 100 meters håll att där stod han. sen promenerade vi, pratade bort tre timmar på kafé tills han behövde gå och vet ni: jag tyckte om honom. håll tummarna för att det var ömsesidigt, ok!?

julkalenden dag 10: berätta om vad som finns i din väska.

men gud så trist. varför skulle ni vara intresserade av vad som finns i min väska? så jag förändrar det hela en smula och ska berätta om det bästa jag visste som liten: att gräva i min mammas väska. hennes väska var en guldgruva för mig. det var en lyckostund när jag fick tillåtelse att vända upp och ner på hennes handväska och gå igenom allt som låg där i.

de bästa grejerna som jag hittade i mamma väska:

– kakamascara: tänk att man på den tiden spottade lite på borsten som sedan guckades runt i själva mascaran och sedan målade man fransarna. helt galet ju! dessutom minns jag att min mamma och mina mostrar lånade varandras smink. jag har väldans svårt att se framför mig att man skulle göra så här idag. jag fick aldrig använda mascaran men drömde om den dagen jag kunde göra det. jag skulle sminka mig precis som mina bästa mostrar. idag ba: not so much…

– cigarettaskar: min mamma rökte glenn. ja, det fanns en sort som hette så. glenn. asken hade ett fint skotskrutigt mönster och om man öppnade locket och vek ut flärparna som fanns där i så hittade man testtryck av färg i form av prickar. på den tiden förstod jag naturligtvis inte att det var testtryck utan tyckte att jag hade hittat himmelriket. färglada prickar på flärpar i en cigarettask var ju det roligaste som fanns. i fem minuter.

– småpengar: jag tror inte att jag har varit med om enöringen men femöringen och tioöringen minns jag. de brukade skvalpa runt i mammas väska och gömma sig i alla vrår. jag brukade vända på väskan och skaka den intensivt för att få ut alla mynt. sedan bad jag om att få dem. gick ju så där.

– läppstift: jag minns doften av mammas läppstift men vet inte hur jag ska beskriva den. som en dammig tantparfym kanske? ja, det ska stå dammig, inte damig. jag ville hemskt gärna måla mig men tror inte att jag fick det, så då gillade jag att snurra stiftet istället. upp och ner, upp och ner. gud så lättroad man var på den tiden.

– nycklar: nyckelknippor var magiska. jag minns att funderade på vilket lås vilken nyckel gick till och fantiserade om spännande världar som skulle finnas bakom dörrarna. sen att nycklarna typ gick till soprum och garage var jag ju egentligen inte så intresserad av. mamma var också mest intresserad av att jag inte skulle traska iväg med nycklarna.

har ni liknande minnen av att gräva igenom väskor?

första planen för det nya året.

jag brukar älska att planera och hade, förvånande nog, tills alldeles nyss noll planer för 2013. men så söndagssurfade jag lite och dök ner i min google reader och hittade ett inlägg om anna karenina. filmen alltså. och jag ba: handklapp, snurra runt min egen axel, kostymfilm och stora känslor och dessutom av working title. hurra! hur kan det INTE bli bra? den vill jag se – NU NU NU! och sen ba: surfa surfa surfa till sf.se och va? premiär i sverige 15 februrari 2013. aha, ok, ordna anletsdragen och se där: min första plan för 2013.

jag hoppas att hjördis kan tänka sig att se denna med mig. dels för att hon är en sån trevlig prick och dels för att vi faktiskt såg anna karenina på stadsteatern och det vore roligt att göra det här tillsammans också.

hjördis, biopremiär den 15 februari – hur låter det?

julkalendern dag 7: berätta om ett av dina favoritfotografier.

34071_404248133110_664778110_4480366_8144832_n

the london underground. den här bilden tog jag i februari när jag var i london. vi stod på perrongen på edgware road och värmde oss efter att ha promenerat i ett vinterkallt london. tunnelbanan i london är fantastisk. trång och klaustrofobisk, ja, men också med de mest fantastiska vindlande gångar, slitna trappor och med de finaste runda formerna. det är liksom precis så mkt plats som behövs för tågen. där finns circle line. jag gillar tanken på att åka runt runt. det finns inga papperskorgar och det är enerverande varje gång även om jag vet varför det inte finns några. i gångarna finns en massa gatumusikanter. folk säger sorry när jag stöter i dem, inte de i mig. jag älskar london och nu var det alldeles för länge sen jag var där.

om omöjligt små människor.

jag har träffat en bebis idag. en vecka gammal var hon och alldeles ljuvlig. förutom det var hon omöjligt liten. hur kan en människa vara så där liten? det övergår mitt förstånd.

jag satt med henne i famnen och förundrades över hennes andetag, hennes fina krusiga hår, de små öronen, den lilla hakan. ja, allt. det kommer att bli helt fantastiskt att se vem hon blir när hon blir en lite lite större människa.

och föräldrarna var så lyckliga. så söta. och så självklara i hur de numera är tre i familjen. så himla härligt att se.

inatt kommer jag att somna med ett babyrusigtleende på läpparna.