om att fokusera på fel grejer.

det är så lustigt. många kvinnor pratar om hur kvinnor ska stötta varandra osv. etc. bla. bla. bla. inget fel i det förutom att det ibland blir lite knasigt. som häromdagen när jag promenerade till jobbet och en bekant hann ikapp mig och började småprata.

hon frågade om vad jag jobbar med på mitt nuvarande jobb och jag berättade som det var, att jag sökt en tjänst men att efter att på den andra intervjun råkat nämna att jag arbetat med en något, ja, låt oss säga obskyr, del av systemet så blev jag erbjuden en tjänst där jag skulle arbeta med denna obskyritet. jag fick alltså en annan tjänst en den jag hade sökt.

nämnde du inte att du arbetat med det där på din cv? frågade hon. nej, sa jag. typiskt tjejer, fick jag då höra.

och kände mig dum. för tydligen var jag dålig för att jag inte tagit upp den här kunskapen på mitt cv. ja, jag förstod ju tydligen inte själv vad jag egentligen kunde.

alltså: det kan hon ju få tycka, men är det inte lite märkligt att denna kvinna, som skrivit böcker om hur kvinnor ska ta sig fram i arbetslivet och hur kvinnor ska hjälpa fram varandra, fäller en sån kommentar som är så, ja, negativ liksom. så opepp. vore det inte ha varit bättre att ha sagt nåt i stil med att vad kul att du fick det jobbet, trots att du inte nämnt det på din cv. och till nästa gång, se till att skriva dit det. att fokusera på det positiva. att jag fick jobbet rätt mkt på grundval av ngt som jag nämnde på intervjun.

jo, det hade det faktiskt.

om att inte förtjäna det och new age-crap.

igår träffade jag lite kompisar för mat och öl. sen skulle vi dansa men så blev det inte. det blev mer öl. en massa prat. om rösträtt, om dödshjälp, om tjejsex (ja, det var två killar jag var ute med. så förutsägbara. sorry dudes!), om musik, om öl och en massa annat strunt. men trevligt var det. och kul när diskussionerna hettar till och alla inblandade inte tar det så vansinnigt personligt.

mindre kul var det i morse, under förmiddagen, under lunchen och under tidiga eftermiddagen. jag var ett vrak. en människospillra. så himla ovärt! jag hade inte gjort mig förtjänt av den baksmällan kan jag säga. och för mig var det helt obegripligt hur det kunde bli så illa av lite öl. en klok vän påpekade att det nog har att göra med den strikta kosthållningen jag har just nu, att kroppen inte kan hantera alkohol. kanske är det så.

hur som helst låg jag i soffan och tyckte vansinnigt synd om mig själv och roade mig med att klicka runt bland mina mobilfoton. och då hittade jag bilden nedan som jag hade tänkt att blogga om.

fotot togs på friskis och svettis där den här annonsen fanns på varje skåpdörr i omklädningsrummet. i alla fall på damernas. vad vet jag, kanske slapp männen uppmaningar om att hitta sitt hjärtas röst? jag har läst den flera gånger. först blev jag full i skratt. och sen faktiskt sur. vad är det för jävla new age-skit? trauman och blockeringar, hitta ditt sanna jag, bla bla bla. och ”diplomerad coach”; vad är det för jävla crap? sk. coacher kan ju för tusan vara livsfarliga för människor som har faktiskt trauman. speciellt som det inte finns ngn legitimation eller liknande vilket innebär att vilken klåpare som helst kan kalla sig coach. vad jag vill säga är detta: vilket förbannat skit!

det var allt.

om franska ostars hämndlystenhet.

jag är helt övertygad om att de franska ostarna är en ovanligt hämndlysten sort. speciellt mot såna som jag som inte äter upp kanterna. det fick jag empiriska bevis på idag nämligen.

så här är det: i helgen åt jag lite ost. fransk ost. tomme de basque. gott. nom nom. kanterna kastade jag i soporna. för allvarligt: de går ju inte att äta!

idag hämnades kanterna på det värsta sätt de kunde: genom att stinka ner hela min lägenhet från där de låg i soppåsen. doft de jour var visst fotsvett.

härligt.

(och ja, jag har fått min hämnd! sopnedkastet ftw.)

om webbsajter med potential för förbättring.

sj.se – hur fucking L-Å-N-G-S-A-M kan en sajt få vara? GAH!

sf.se – kan inte någon bara berätta för sf att vi lever i 2010-talet och inte 2000-talet? deras sajt är så bloody dated och V-Ä-R-D-E-L-Ö-S.

så. nu känns det bättre.

vad har ni för hatsajter, hörni? de här kan ju inte vara de enda sådär stora som är superkassa. eller?

Spaning Och Varning: Versalsjukan Sprider Sig!

Alltså, Jag Blir Galen På Alla Människor Som Skriver Allt Möjligt Trams Med Versaler Som Första Bokstav I Vartenda Ord.

Som Till Exempel Låttitlar, Svenska Sådana. Ett Exempel:
Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster.

Dock Förekommer Den Här Sjukan I Flera Sammanhang Där Mycket Viktiga Saker Ska Förmedlas, Typ.

Det Är En Sjukdom Och Bör Erkännas Som En Sådan Snarast Innan Någon Kommer Till Skada.

Slut På Meddelande.

om högtidsstund med almanacka. o lite om födelsedagar o namnsdagar.

snart är 2010 till ända och det innebär en högtidsstund för mig med min nya almanacka för 2011. det är ngt visst med att skriva in det där första i almanackan. i år väntade jag extra länge med att sätta igång. jag köpte almanackan redan i förra veckan men har gått och myst med tanken att jag snart ska börja skriva i den.

igår var det så dags och jag börjar alltid med att fylla i mitt namn på försättsbladet (eller vad det nu heter i en almanacka). sedan märker jag ut min egen födelsedag. det senare kan ju väcka frågor i stil med om jag har alzheimers som skriver in min egen födelsedag i min egen almanacka. och svaret är nej. det har jag inte men det är roligt att få koll på vilken veckodag jag fyller år på det kommande året (onsdag) och sedan kontemplera hur gammal jag blir. o i viss mån redan är.

dock gjorde jag en chockerande upptäckt när jag letade fram min födelsedag. hittills har namnsdagsbarnen varit regina och roy. alltid. i alla tider. men nu, nu var det ett nytt namn på min födelsedag. KEVIN.

shit. vad hände med klassnamnet regina? och roy från roy & rogers mack? ok om namnen byts ut men måste jag få KEVIN? av ngn anledning avskyr jag det namnet. jag vet inte varför men det är verkligen inte mitt favoritnamn och nu är min födelsedag besudlad med just det namnet. jag ser framför mig en snorig o uppstudsig skitunge som så klart heter KEVIN. o nu ska den där KEVIN le mot mig varje gång jag ska skriva in min egen födelsedag i min egen almanacka. fan vad taskigt!

får man byta födelsedag eller kan jag överklaga namnsdagsordningen till ngt statligt verk? hilfe hilfe…

mvh
hon med stora i-landsproblem

värdsliga irritationsmoment #4.

men alltså: folk man sitter brevid på bussen och som börjar skruva sig fem hållplatser innan de ska av.

plocka med vantar.
fixa med halsduken.
dra i väskans axelrem.

sen när de ska av så kan de inte ens säga ”ursäkta, jag ska av här” utan förväntar sig att jag ska ha fattat de här subtila signalerna. och vet ni. jag fattar. men inför dem så vägrar jag fatta. för de kan väl för i helvete säga vad de är de vill och inte sitta och vara nervösa en kvart i förväg.

larv, säger jag!