utanför tvättstugan i mitt hus finns en hylla där vi som bor här kan lägga böcker som vi läst ut och inte vill behålla. idag när jag skulle tvätta var jag lite tidig och var tvungen att vänta på min tur. medan jag väntade tittade jag igenom böckerna som fanns på hyllan och bland bisarra tyska kärleksromaner och de sedvanliga svenska deckarna hittade jag ann heberleins “jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. först sorterade jag bort den direkt. jag tror att jag tänkte att den vore trist. en klagolåt. och förmodligen var jag rädd för att den vore jobbig att läsa. jobbig in the sense of att ångest är jobbigt. min ångest. andras ångest. ångest generellt. varför gräva i det om jag kan slippa.
så istället tog jag med mig en av de svenska deckarna.
nästa gång jag gick ner i tvättstugan, när det var dags att hänga tvätten, så var jag tidig igen. maskinerna var inte klara så jag tog mod till mig och hämtade boken och började läsa. jag fastnade direkt. läste ett kapitel. två kapitel. glömde att maskinerna var klara. för den där känslan av att inte vilja, inte vilja nåt, att inte orka utan att för dens skull vilja dö, den var bekant.
jag tyckte mycket om den här passagen:
“om ändå livet vore vackert. om livet ändå inte vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar om något som är på riktigt. också om det fula.”
och jag känner igen mig. även jag kan ibland undra om det är så här det ska vara. vad är värdet med allt det här? hur ska jag vara en människa? hur ska jag orka? och varför ska jag ens bry mig om att orka? varför är inte livet vackert, så där som när man är lycklig (as seen on tv or in the glossy magazines)? varför är mitt liv så fult? så meningslöst? varför är allt så fult?
jag har inga svar. jag vet inte hur livet ska vara för att vara vackert. eller vad jag ska göra för att det ska vara det. egentligen tror jag nog inte att livet kommer att vara vackert, nånsin. man kan kanske säga att jag har accepterat, eller resignerat kanske, och har inga stora illusioner om meningen med allt, varandet.
jag är här så jag är väl då.
det har blivit lättare att leva med åren. kanske är det för att jag släppt kraven jag känt på att livet måste vara sådär meningsfullt, vackert, innehållsrikt hela jävla tiden och tillåter det att vara fult och tidvis rätt meningslöst. jag dör inte för att det känns meningslöst men det får mig inte heller att längta efter att inte leva.
idag är jag nöjd för jag har stunder då jag kan känna glädje, varm och god, äkta glädje. ibland ofta, ibland mer sällan. som när jag är med mina vänner och skrattar tills jag gråter. som då jag bara sitter med och betraktar mina vänner medan de samtalar och på ett självklart vis inkluderar mig i sin gemenskap. som när jag är ute och går i naturen och kan höra hur våren är på väg. hur det knastrar i isen, hur fåglarna kvittrar, hur smältvattnet porlar. som när jag lägger mig om kvällen och längtar efter den sköna härliga sömnen och förnöjt betraktar när den smygande närmar sig och det blir så där skönt omöjligt att hålla ögonen öppna. som när solen värmer mitt ansikte medan jag blundar och bara är där jag står på ett fält. som när jag får en spontan kram av min systers barn. som när min pappa skickar ett brev till mig med pressade vitsippor och en önskan om en fin vår.
jag önskar att jag hade receptet på hur man ska vara människa. då kanske livet kunde vara vackert. men nej, jag vet inte. jag ägnar mig åt att vara. att existera. och gläds där jag kan hitta glädje. jag har blivit bättre på att spara den känslan jag får i de ögonblicken då jag känner glädje. så där så att jag kan ta fram den känslan igen, när jag vill. det kanske är gott nog så.
